Things out of the blue

Ja, nu är då hösten här på allvar. Regn förgyller ens dagar hela tiden eller ja förgyller är väl fel ord då jag inte gillar detta slask som kommer. För det är mer snöblandat regn och det är hemskt.

Gillar inte hösten eller vintern speciellt mycket, visst kan vara mysigt. Men om det ska vara mysigt ska man fan ha nån att dela det med, en partner som man kan mysa med omvirade i en filt eller täcke. Nu har jag inte det och det kommer dröja ett bra tag innan jag har det också, dom som säger att nä, du hittar nån snart så kan jag säga nej det kommer jag inte göra.

För just nu vill jag inte ha nån att dela mitt liv med. Vill få ett stabilare liv först, ha ett jobb så man vet vart man kan bo. Samt att jag är för lat för att försöka hitta nån, låter som en dålig ursäkt över att man inte kan få nån men så är det faktiskt.

Som det är nu så kan det bli flytt för att hitta ett jobb och ska man då ha nån partner så blir allt svårare. Nu kan man bara ta sitt pick och pack och dra så fort möjligheten dyker upp.

Jag verkar dock inte bli den första som rör sig här ifrån eventuellt, men den som lever får se.

Nä, man kanske skulle lyfta på sitt feta, lata arsle och komma bort från denna håla så man kanske kan starta om och må bättre.
Finns tyvärr ingen reset knapp i livet som det finns i spel och man kan inte spara heller och gå tillbaka om man gjorde fel, utan man får leva vidare med det bagage man har.

Med detta citat som kommer nedanför sätter jag punkt för idag.


All it takes is one bad day to reduce the sanest man alive to lunacy.
That´s how far the world is from where I am. Just one bad day.

What to do and when to do it

Man riktigt kan höra ekot slingra sig fram genom min blog, så tyst och öde är det.
Som en spökstad eller en öken, eller helt enkelt varför inte mitt eget liv.

Livet är dock det man gör det till. Vill man må skit så mår man det medans vill man må bra så mår man det eller åtminstone kämpar för att må bra.
Kan säga att jag vet ärligt talat inte hur jag vill må.

Vet bara en sak att denna stad jag bor i, is a dead end street.

Jag har mål i livet, jag har drömmar. Frågan är bara om jag har en chans att nå fram till dessa saker.

Jag lever som sagt ett liv som jag själv har gjort det till, finns många andra vägar jag kunde ha gått men va jag smart nog eller våghalsig för att göra det.. nä..

Vet iaf att den enda som kan göra så att det blir nån förändring i mitt liv är just mig själv.
Gäller bara att ta steget.
Vad är jag rädd för egentligen?

Allt detta kväver mig själv och jag finner ingen ro alls. Påverkar även min sömn då jag senaste månaden ligger på ungefär 2-4 timmars sömn per dag alltså inte i sträck utan jag brukar alltid vakna efter nån timme eller två.
Sover typ aldrig i sängen längre utan man lägger sig bara ner i soffan och vänder sig om.

Måste bli en ändring snart dock har jag sagt det hur länge som helst.

Hur länge kommer jag orka med att ha det såhär?