Dag 6

Trots att man ler och håller skenet uppe så finns det stunder när det inte går så bra.

När hjärtat gör ont och ensamheten finns, dessa dagar är jobbiga.
Finns inte mycket man kan göra förutom att försöka koppla bort allt och blicka framåt.

För efter ett tag så försvinner det och man mår rätt okej igen. Klarar mig ifrån att göra dumma saker iaf trots att det finns tankar om det.
Men det är inte värt det.

När ens drömmar jagar en om dagarna och när man under dagarna bara vill sova för att drömma sig bort. När allt känns hopplöst och man vet att nångång så måste man hoppa igen.

När livet är som i en ask och man vet vad som finns i den men ändå så vill man öppna för att kolla efter. Man vill låta allt strömma ut för att kunna ändra på det.
Man vill känna en gnutta hopp men det enda som finns är ett mörkt hål som man måste försöka ta sig ur.

När man står vid ett vägskäl och inte vet vart man ska gå. Saker att säga som man håller inom sig och när vågskålen tippar över åt fel håll. Vad gör man då?

Jag borde vara mer självisk än vad jag är men då skulle det inte kännas rätt. Om jag är brutalt ärlig så kanske jag skulle må bättre men till vilket pris?


I can only think about the past, live in the present and hope for a better future.